Jo, det är sant

Liten som just satt sig framför yoghurtskålen, öser på müsli och ber om ett glas vatten. Hon skopar upp en stor sked, omöjligt översvämmad och droppande. Slukar den hungrigt, tuggar omsorgsfullt.

- Vilken god müsli du har gjort mamma!
- Åh, tack! Vad snällt sagt, svarar jag och känner mig mjuk och lite luddig inuti.

Det var morgonen, sen på förmiddagen gick vi på Astons stenar på Teater Pero. Jag hade bestämt mig för att jag skulle ta oss en dag. Stjäla till oss en dag från plugg och dagis och leka själva. Liten lekte hopplekar i trappan på Pero innan det kom för mycket folk, då kröp hon ihop i mitt knä. Hon satt som sen som ett ljus hela föreställningen igenom och kröp ihop intill mig med tummen i munnen när slutet närmade sig. Hon fick klappa stenarna efteråt och gav sig på att prata med självaste Aston. -Jag har också stenar hemma, upplyste hon skådespelaren om. Hon är världens finaste min Liten.

En dag som börjar så, borde inte kunna bli annat än bra. Och nej, precis. Det har varit såhär bra, hela dagen. Så himla organiserat skolk, meningsfullt skolk dessutom. Det rekommenderas varmt.