Så har man sett Alice

I kväll var det meningen att jag skulle fira födelsedag på lokal. Fin lokal dessutom, med klart beryktad mat. A skulle ju bort så jag ordnade barnvakt med farmor (Liten överlycklig) och fantiserade om vad jag skulle välja på menyn. En kväll med (vad man kunde förvänta) fantastisk mat, vänner och överlycklig Liten hemma med mysig barnvakt, vilket upplägg för en fredagskväll. Så kom vinterkräk och tog födelsedagsbarnet, stackars människa. Och där står man och känner sig lite som en vissen tulpan med fixad barnvakt och allt. Då vill man gärna fundera en stund innan man bokar av barnvakten, särskilt när man vet att samtliga tre, både jag, Liten och farmor skulle bli besvikna.

Entre A: -Alice har ju haft premiär... Det finns biljetter här ser jag...

Men tanke på att jag grinade när jag såg trailern till den här filmen för ett par veckor sen, är det kanske inte jättesvårt att räkna ut vad som följde på hans briljanta inpass.

Så nu har jag sett Alice. Det kommer inget enormt orerande och prisande inlägg om filmen nu. Men det är för att förväntningarna var enorma. För att Burton och många av skådisarna med rätta kan bära de förväntningarna och leva upp till dem, för att 3D visat sig vara magiskt och framförallt för att Alice i underlandet är ett litterärt mästerverk, för att uttrycka sig lagom sparsmakat. Om man lägger ihop det som är Burton med storyn i Alice, blir det ganska tydligt vad det är för film vi kommer att få se. Att Burton skulle ta fasta på surrealismen och skapa ett äventyr var ganska väntat, och han gör det bra. Det är vackert, underligt och roligt. Man har snickrat ganska friskt med storyn och lagt till en ramberättelse, något jag ofta annars störs av, men här känns det inte som att det är snickrandet i sig som är problemet. Jag tror problemet, om man nu ska uttrycka sig så, är själva Alice.

Det som gör Alice så speciell och särskild, är så mycket mer än än det surrealistiska och själva äventyret. Alice är ett språkligt experiment, helt unik i sin tid och i sitt sammanhang. Det finns de som ser Alice som en föregångare till riktigt stora modernistiska verk, som Joyces Odysseus, men publicerad flera decennier tidigare och på sätt och vis radikalare i sin form. Men min poäng är att experimentet i Alice, det som gör den så stor, är just ett språkligt sådant och berättelsen är därmed så beroende av sin text, själva skriften. Även om språket finns där glimtvis i filmen, framförallt Depp har ett par tre stunder då då språket och främst nonsenstalet kommer fram. Men det räcker inte och det når inte fram och det stör mig, när jag vet att det finns där, egentligen. Språket, så som det används av Carroll, måste läsas och ses. Hjärnan hinner inte med att tolka eller uppfatta de många betydelsenivåerna, man måste se orden, man måste se dess placering på sidan och man måste se stavningen för att ha en chans. Texten och språket i Alice i underlandet är så fruktansvärt genomtänkt, mångtydig, intelligent och undflyende, kanske egentligen omöjlig att göra rättvisa på film.

Men hade jag inte ägnat timmar åt att läsa Alice, gräva runt, diskutera, böka och läsa andra som läst och funderat kring Alice, då hade jag nog bara sagt att jag varit med om ett fantastiskt äventyr i kväll.
Ett vackert, underligt, absurt och underbart äventyr. Jag kan inte annat än älska något som kan se ut såhär och nog kan han berätta en historia, han Burton.