Kråkan kunde. Men stavar dåligt.
- Posted using BlogPress from my iPhone
måndag 28 november 2011
Sjuk bebis skriker hem mamma från styrelsemöte
Det här är mest ett test för att se om Kåråkan kan även i telefonen.
- Posted using BlogPress from my iPhone
- Posted using BlogPress from my iPhone
lördag 10 september 2011
Den som ändå finge slippa stresshjärtat
och kunde ta det hela med ro. Den som kunde tänka -åh vad roligt för henne att hon fått nytt jobb! istället för att känna -faan! Kul för henne, men vad ska jag få för jävla jobb nu då?! Det finns väl inget jobb i hela världen jag skulle kunna få, för nu har hon fått det där enda jobbet som jag inte ens visste fanns!
Horder av ännu ej fullbordade misslyckanden hopar sig i svärmar runt horisonten, misslyckanden man helt plötsligt börjar ta för givna utan att de ens finns på riktigt.
Den som ändå kunde tänka ja vad spännande det verkar med kursarens uppsats och finna ro i vetskapen att den egna uppsatsen ligger och väntar på att bli skriven NÄR DEN TIDEN KOMMER. Den är ju planerad och redo att bara sätta igång med.
Men sånt är det ju, föräldraledighetens baksug. Jag visste ju det. Man står bredvid, jävligt upptagen hela tiden men lik förbannat totalt frånkopplad. Avskuren från allt det DÄR. DET som räknas. Det man BORDE. Man står bredvid utan möjlighet att passera GÅ.
Så vill man ju inte heller GÅ. Man fattar ju att det där LIVET, det är nu, det är det här det är. Och faan vad jag måste jobba vissa dagar för att inte låta stresshjärtat ta det ifrån mig.
Horder av ännu ej fullbordade misslyckanden hopar sig i svärmar runt horisonten, misslyckanden man helt plötsligt börjar ta för givna utan att de ens finns på riktigt.
Den som ändå kunde tänka ja vad spännande det verkar med kursarens uppsats och finna ro i vetskapen att den egna uppsatsen ligger och väntar på att bli skriven NÄR DEN TIDEN KOMMER. Den är ju planerad och redo att bara sätta igång med.
Men sånt är det ju, föräldraledighetens baksug. Jag visste ju det. Man står bredvid, jävligt upptagen hela tiden men lik förbannat totalt frånkopplad. Avskuren från allt det DÄR. DET som räknas. Det man BORDE. Man står bredvid utan möjlighet att passera GÅ.
Så vill man ju inte heller GÅ. Man fattar ju att det där LIVET, det är nu, det är det här det är. Och faan vad jag måste jobba vissa dagar för att inte låta stresshjärtat ta det ifrån mig.
fredag 12 augusti 2011
Ur minnet
Jag minns en blond flicka med hår så rakt att varje hårstrå verkade ha stuprörslika egenskaper. En näsa minst lika rak. En kran, en riktig kran bland blå ögon, en spetsig mun och höga kindben. Hon hade ett ärr i överläppen och när hon drog läppen upp över tänderna i ett av sina mekaniska leenden såg man att hon hade små fläckfritt vita tänder i perfekt rad. Med spetsiga hörntänder. Under den där smala läppen med den läkta revan hade hon huggtänder.
Hon var alltid ensam, alltid i otakt. Ensam även när hon gick bredvid någon. Jag minns att när hon skrattade var det som att hon gick sönder. Alla anletsdrag blev till kaos i ansiktet och skrattet bubblade okontrollerat. Hela kroppen kämpade emot. Som att hon faktiskt var rädd att hon skulle upplösas om hon gav efter. Jag minns henne som en vän, en liten stund. I en rik förort där vi båda var evigt aviga, bland människor som aldrig skulle låta oss vara, vi visste det med fjortonåringens absoluta säkerhet. Och vi visste att enda vägen framåt var emot, det hade vi gemensamt. Enda vägen fram var med låst dörr och volymen på max.
Jag minns hennes berättelser om sin mamma. Hur hon blev förbjuden, inlåst. Hennes mamma hade låst dörren en gång. Hon fick inte använda tampong. Mamma visste att det var farligt. Det kunde förstöra underlivet. Det som rann mellan benen behövde få komma ut. Inte pilla.
Jag minns hur hon hittade en låt. Hon stängde dörren, låste från insidan och spelade för mig. En kompromisslös bas dundrade fram och hennes spända kropp liksom stötte sig runt runt ut i rummet. Hon dansade på helt stela ben. Det kändes som att hon var på väg att brisera. Något var på väg att gå sönder. Hon skrattade med lungorna till bristningsgränsen fulla av luft på en skär lurvig matta bakom en låst dörr med ljudet som vapen mot en tvingande perfekt omvärld. Vi var exakt lika gamla, på dagen. Det gjorde oss till ett, en stund.
Jag lämnade henne där. Släppte henne, vände mig bort i ett sånt där avgörande läge som bortom varje tvivel säger att nej, du kan inte lita på mig längre, jag är inte din bundsförvant. Du får klara dig själv. Varje gång vi sen mötte blick så såg jag det, sveket, stirra tillbaka. Jag lämnade henne där med berått mod. Ytterligare ett år gick vi i samma klass men vi pratade inte så mycket mer. Jag lämnade henne och knappt ett ord sa hon till mig under den resterande tiden. Hon kunde sitta bredvid och jag visste att jag inte längre fanns.
Hon var alltid ensam, alltid i otakt. Ensam även när hon gick bredvid någon. Jag minns att när hon skrattade var det som att hon gick sönder. Alla anletsdrag blev till kaos i ansiktet och skrattet bubblade okontrollerat. Hela kroppen kämpade emot. Som att hon faktiskt var rädd att hon skulle upplösas om hon gav efter. Jag minns henne som en vän, en liten stund. I en rik förort där vi båda var evigt aviga, bland människor som aldrig skulle låta oss vara, vi visste det med fjortonåringens absoluta säkerhet. Och vi visste att enda vägen framåt var emot, det hade vi gemensamt. Enda vägen fram var med låst dörr och volymen på max.
Jag minns hennes berättelser om sin mamma. Hur hon blev förbjuden, inlåst. Hennes mamma hade låst dörren en gång. Hon fick inte använda tampong. Mamma visste att det var farligt. Det kunde förstöra underlivet. Det som rann mellan benen behövde få komma ut. Inte pilla.
Jag minns hur hon hittade en låt. Hon stängde dörren, låste från insidan och spelade för mig. En kompromisslös bas dundrade fram och hennes spända kropp liksom stötte sig runt runt ut i rummet. Hon dansade på helt stela ben. Det kändes som att hon var på väg att brisera. Något var på väg att gå sönder. Hon skrattade med lungorna till bristningsgränsen fulla av luft på en skär lurvig matta bakom en låst dörr med ljudet som vapen mot en tvingande perfekt omvärld. Vi var exakt lika gamla, på dagen. Det gjorde oss till ett, en stund.
Jag lämnade henne där. Släppte henne, vände mig bort i ett sånt där avgörande läge som bortom varje tvivel säger att nej, du kan inte lita på mig längre, jag är inte din bundsförvant. Du får klara dig själv. Varje gång vi sen mötte blick så såg jag det, sveket, stirra tillbaka. Jag lämnade henne där med berått mod. Ytterligare ett år gick vi i samma klass men vi pratade inte så mycket mer. Jag lämnade henne och knappt ett ord sa hon till mig under den resterande tiden. Hon kunde sitta bredvid och jag visste att jag inte längre fanns.
onsdag 29 juni 2011
Nyheterna i korthet
Lillis vände sig idag, i skuggan under oxeln. Från rygg till mage, helt plötsligt rullade hon runt. Och runt. Varje gång jag la tillbaka henne på rygg. Runt igen. Med stort leende. Mamman nästan lika glad som ungen.
Liten råkade ut för en svidande leka-trekonflikt. Eller, hon blev avvisad och utstött. DU FÅR KOMMA PÅ MITT FEMÅRSKALAS! och VISST TYCKER DU S INTE OM HENNE LÄNGRE?! Det var Liten och S som lekte när Skitungen gjorde entré och dikterade.
Får man slå pissiga femåringar? Dra in dem i busken och väsa, skrämma skiten ur dem och göra ILLA. Ge igen. För Litens tårar och alla ens egna gamla oblandade ostar som ligger och gömmer sig och helt plötsligt vid sådana här tillfällen börjar släppa ifrån sig unken doft. Många gamla ostar att ge igen för. Inte alltid lätt att skilja mina gamla från hennes färska.
Tack och lov hade S svarat -jo det gör jag.
Heja S. Modig, snart 4 år. Till äldre dagistjej och allt. Äldre dagistjej med långt vitblont hår och vippig klänning.
Och amman (mamman) i skuggan under oxeln, hela dagen. Med kaffet och babblet. Babblet, helt ostyrigt. Skönt. Många ord, triviala och livsviktiga om sömnen, maten, klänningen tutten skriket storasyster sovet. Om och om igen.
Och imorgon. Om och om igen. Igen.
Liten råkade ut för en svidande leka-trekonflikt. Eller, hon blev avvisad och utstött. DU FÅR KOMMA PÅ MITT FEMÅRSKALAS! och VISST TYCKER DU S INTE OM HENNE LÄNGRE?! Det var Liten och S som lekte när Skitungen gjorde entré och dikterade.
Får man slå pissiga femåringar? Dra in dem i busken och väsa, skrämma skiten ur dem och göra ILLA. Ge igen. För Litens tårar och alla ens egna gamla oblandade ostar som ligger och gömmer sig och helt plötsligt vid sådana här tillfällen börjar släppa ifrån sig unken doft. Många gamla ostar att ge igen för. Inte alltid lätt att skilja mina gamla från hennes färska.
Tack och lov hade S svarat -jo det gör jag.
Heja S. Modig, snart 4 år. Till äldre dagistjej och allt. Äldre dagistjej med långt vitblont hår och vippig klänning.
Och amman (mamman) i skuggan under oxeln, hela dagen. Med kaffet och babblet. Babblet, helt ostyrigt. Skönt. Många ord, triviala och livsviktiga om sömnen, maten, klänningen tutten skriket storasyster sovet. Om och om igen.
Och imorgon. Om och om igen. Igen.
söndag 19 juni 2011
Funderat: söndag
Översättningar, otroligt kluriga.
På sida efter sida fastnar jag just nu (min senast 8-10 lästa böcker) vid uttryck och frågar mig vad som finns bakom, i originalet. Använde Atwood crap eller shit, när översättaren skriver skit? Damerna som kallas tanten är de old ladies för Atwood, är det det som översatts, eller något annat, som frugan? I slutänden handlar det förstås om tolkning av språk och sådan är aldrig given och den färgar alltid och ofrånkomligt det som står att översätta. Ja, sen finns förstås de där "ord för ordöversättningarna" där sötnosar eller gullungar kallas för luktärter i översättning, för att sweet pea råkar beteckna en växt om man ska vara korrekt, men det är en helt annan fråga. En man förstås som översättare måste tampas rätt mycket med. Är det språket eller dess konventioner som skall bevaras i översättningen? Jag förstår tanken med att översätta sweet pea med luktärt, även om jag tycker det är ett dåligt val i det fallet. Jag förstår strävan att bevara språkets, textens och författarens integritet. Klurigt men roligt. Men vad f*** är det som står skrivet egentligen? frågar jag mig just nu när jag läser. På minst var tionde sida.
(Jag kanske helt enkelt borde sluta läsa översättningar så jag kunde ägna mig enbart åt texten när jag läser istället för att fråga mig hur texten egentligen ser ut. I alla fall översättningar från engelska kunde jag ju hoppa. Förbannat dyrt bara.)
En annan sak jag funderar på är dessa konventioner när man beskriver vissa saker. Nyfödda spädbarn beskrivs ofta exempelvis som skrynkliga, särskilt deras ansikten. Jag kan gå med på att spädbarn, när de skriker, kan knyckla ihop hela ansiktet (precis som andra individer av människosläktet) men allvarligt, vem har någonsin sett ett skrynkligt barn? Skrynkligt i den här meningen skulle för mig vara att ha en hudstruktur som ett russin. Och ändå står det där gång på gång, i Atwoods tappning, "nyfödda barn, med ansikten som skrynkliga aprikoser", vad fan har hänt med den ungen tänker jag?
På sida efter sida fastnar jag just nu (min senast 8-10 lästa böcker) vid uttryck och frågar mig vad som finns bakom, i originalet. Använde Atwood crap eller shit, när översättaren skriver skit? Damerna som kallas tanten är de old ladies för Atwood, är det det som översatts, eller något annat, som frugan? I slutänden handlar det förstås om tolkning av språk och sådan är aldrig given och den färgar alltid och ofrånkomligt det som står att översätta. Ja, sen finns förstås de där "ord för ordöversättningarna" där sötnosar eller gullungar kallas för luktärter i översättning, för att sweet pea råkar beteckna en växt om man ska vara korrekt, men det är en helt annan fråga. En man förstås som översättare måste tampas rätt mycket med. Är det språket eller dess konventioner som skall bevaras i översättningen? Jag förstår tanken med att översätta sweet pea med luktärt, även om jag tycker det är ett dåligt val i det fallet. Jag förstår strävan att bevara språkets, textens och författarens integritet. Klurigt men roligt. Men vad f*** är det som står skrivet egentligen? frågar jag mig just nu när jag läser. På minst var tionde sida.
(Jag kanske helt enkelt borde sluta läsa översättningar så jag kunde ägna mig enbart åt texten när jag läser istället för att fråga mig hur texten egentligen ser ut. I alla fall översättningar från engelska kunde jag ju hoppa. Förbannat dyrt bara.)
En annan sak jag funderar på är dessa konventioner när man beskriver vissa saker. Nyfödda spädbarn beskrivs ofta exempelvis som skrynkliga, särskilt deras ansikten. Jag kan gå med på att spädbarn, när de skriker, kan knyckla ihop hela ansiktet (precis som andra individer av människosläktet) men allvarligt, vem har någonsin sett ett skrynkligt barn? Skrynkligt i den här meningen skulle för mig vara att ha en hudstruktur som ett russin. Och ändå står det där gång på gång, i Atwoods tappning, "nyfödda barn, med ansikten som skrynkliga aprikoser", vad fan har hänt med den ungen tänker jag?
fredag 17 juni 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
