Fritt fram för drömanalys

Jag drömmer sällan mardrömmar. Oftare sådana där som är mer åt det krypande obehagets håll. Där man vaknar svettig och tacksam för att det inte var på riktigt. Oftare segt och utdraget hot av något slag än full mardrömskonfrontation och hot till liv och lem.

I perioder av mitt liv har det där mer diffusa hotet inneburit att springa, för allt vad man är värd, utan att komma någonstans. Ett särskilt minne jag har är hur jag springer i djup sand. Sand som jag bara sjunker ned i, som det inte går att ta spjärn mot. Jag tar i allt vad jag kan och det spelar ingen roll. Ju mer jag tar i desto trögare blir det att ta sig fram. Nåja. Det är väl kanske inte jättesvårt att lägga i en psykologiserande växel och tänka i banor av maktlöshet, prestationsångest och att känna sig jagad i allmänhet i sin livssituation, bildligt talat. Men så till nattens utflykt. Jag drömde att jag helt plötsligt insåg att jag ju inte kunde ta ut min universitetsexamen förrän jag kompletterat alla mina gymnasiebetyg och tagit min gymnasieexamen. Jag hade helt förträngt det bara. (Snacka akademikermardröm?! man ba *himlar med ögonen åt mig själv*.) Och till min ännu större förskräckelse inser jag att jag bara har betyg i ett enda ämne, svenska, och är tvungen att läsa om hela gymnasiet. Mattan bara dras under fötterna på mig.

Jag vaknade svettig och stel efter att ha drömt detta utdraget och till och från under ett helt morgon uppvaknande med Liten snoendes och bökandes hit och dit. Vaknar och är helt stressad en stund innan det går upp för mig att det faktiskt var en dröm. Vad trött man blir på sig själv, var min första reaktion. A garvade högt och roat, med all rätt, när jag berättade. Man kan ju inte annat än skratta lite?

Och samtidigt har drömmen legat där i bakhuvudet hela dagen, vad är det jag försöker säga mig själv?

Senaste nytt, psykos nästa?

Min kropp är skengravid. Inte så att den vill må illa, eller att jag är extra rund om magen (eller nja...om sanningen ska fram så kanske, men definitivt inte barnrelaterat...), att jag känner konstiga lukter eller är trött. Nej, kroppen har slagit på stort. Jag känner rörelser i magen. På riktigt. Sådana där tidiga mini-bebis-fisksnärtiga små dunk-dunk inifrån. Detta måste rimligen vara någon slags nervryck i tarmarna, för jag är inte gravid. Men det lilla rycket är placerat precis sådär långt ner i magen, lagom i mitten. Det känns precis exakt så som jag minns det. Det är ju bara det att det inte är Det, snarare typ gas. Man ränner runt och donar sådär som man gör, då känns det inte så mycket. Så sätter jag mig, då kommer det tillbaka.

Jag har hållit på med detta sen jag gick upp i morse och är vid det här laget helt psykad, fast jag Vet att det inte är bebis jag har i magen. Men kroppen reagerar som att det är det, signalerna går varma till hjärnan och varje gång jag känner av det är den första tanken liksom -hej! medan den andra är -men lägg av nu!

Jag har ägnat hela dagen åt att förklara för mig själv att jag har gaser eller nervryck eller hallucinationer i allmänhet. Sen kom syster och berättade i förbifarten att vår goda mor blivit gravid med tre av oss fyra medan hon ätit p-piller. Jaha, det hjälpte.

Markerar denna dagen i almanackan som dagen då psykosen möjligtvis bröt ut. Jag tror han heter Jens. Han som inte är där.

En stor Liten på uppdrag i regnet

Jag står i fönstret och tittar ut över snö som sakta, oändligt sakta, regnar bort. Alldeles strax kommer Liten runt hörnet. Hon ville följa med storkusinerna ut till djuren. I ett kort litet lämmeltåg kommer de traskande fram om husknuten, Liten så stor, tillsammans med de äldre kusinerna. Hon bär en bytta med matrester som ska till komposten. Alla bär de varsin bytta, två till hönsen och två till komposten. Största storkusinen går först. Högtidligt och koncentrerat går min Liten där med sin bytta. Hon stannar och ser stilla på när den största storkusinen fyller på nytt vatten till kaninerna, ställer försiktigt sin last på maken framför sig, så hon verkligen kan studera den äldre flickans sysslor, så att hon ser.

I lånade regnkläder och med stolthet i ryggen traskar hon runt där ute med de stora. Ute själv utan vuxen, ensam med storbarna. Och jag kan inte slita mig från fönstret. Inte på grund av oro, utan för att det är så fantastiskt att få se henne utifrån. Som hon är i världen utan mig. En hel liten egen människa.

Med locktång och skakiga knän

Jag har precis fått locka håret på en åttaårig flicka inför hennes första disco. En spänd och förväntansfull flicka i ny tröja och scarf.
-Jag har aldrig varit på disco, sa hon tyst under luggen, knappt hörbart över locktångssorlet. Hårsprayen låg tung i luften.
-Känns det spännande? frågade jag. Hon nickade.
-Hur är det på disco?
-Det brukar vara ganska hög musik, började jag, och så en kiosk. Och så brukar man dansa, la jag till. Men sen tog det stopp.

Allt det där om att inte få dansa, inte bli uppbjuden och känna sig som en enda i världen som inte fick dansa tryckare till Stand by me, om hur pojkarna började jagas i stället för att göra discoaktiga saker medan de flickorna som inte hade någon att dansa med fnissade och vände ryggarna till i hörnen. Att känna sig fel, i fel ålder, i fel kläder, på fel ställe och att inte höra till. Om skratt och danssteg som blev för höga, för vågade och för mycket av bara farten. Om känslan av golv som tippar och glider under fötterna medan man febrilt försöker dansa som de andra till musiken och ens insida känns som öppet böljande hav. Om känslan av att vara för stor, för gammal, för liten och aldrig aldrig riktigt ha en plats i samspelet de andra tycks ha. Om det sa jag inte så mycket.

-Du är jättefin, sa jag, medan hon beundrade sig själv i spegeln med förundrad min.
-Ha så roligt! la jag till, lika mycket för hennes skull som för min när hon lite stelt småsprang mot dörren. Hon hörde mig nog knappt.

Jag hoppas hoppas hoppas. Att hon inte är jag.

Om grader i helvetet

Vi är i skogen igen, vi tog vårt pick och pack och drog. Innan jag på allvar börjar njuta av att vi är här måste jag rensa ut en eller annan fundering jag hade under veckan och på vägen hit.

Jag, precis som många andra just nu funderade rätt mycket på det som pågår kring historien i Bjästa. Snacka om från bad till worse. Hur skolan och kyrkan och samhället än vrider sig på kroken nu har jag svårt att se hur det här kan få något slags bra slut för någon inblandad. Men det får det väl aldrig i och för sig. Det var fel från början, men hur samhället runt omkring sen beter sig visar ju ganska tydligt att det där som var fel från början har ett mycket större sammanhang som är minst lika skruvat och infekterat. Jag kan inte reda ut för mig själv vad jag tycker är värst, att en flicka, sedemera två flickor, har våldtagits eller att ett helt samhälle sen vänder henne ryggen? Och dessutom sluter upp kring pojken och faktiskt vänder sig mot henne/dem?

En annan fundering på samma spår hade jag i veckan. Jag zappade förbi ett inslag om svenska hollywoodfruar. Jag har inte sett det här programmet, men bara inslagen om får en ju att vilja dö. Om det är sån här mänskligheten är eller blir eller kan va, då vill inte jag. Det äcklar mig att dela art det det här. Men igen, jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker är värst. Att det finns människor som är såna, som svenska hollydoodle-tanterna, eller att det finns en marknad för att visa tvprogram om dem?

I förrgår öppnade jag Metro för första gången på flera år. Det skulle jag inte ha gjort. Man rapporterade bland annat att forskare i Toronto kommit fram till att människor som köper etiska produkter, typ rättvisemärkt, är mer omoraliska. De ljuger mer till och med. Detta har man kommit fram till genom att låta två grupper människor, såna som handlar respektive inte handlar etiska varor, först få göra det, över nätet. Sen har deltagarna fått uppge hur många prickar det finna på vardera sida om ett streck. De som överdrev - uppskattade sämst, visade sig vara de som också handlade etiska varor, ergo - de jävlarna är mer benägna att ljuga. Antingen har Metro missförstått å det grövsta och utelämnat någon högst väsentlig del av resonemanget, eller så är det någon på University of Toronto som fått en puck i huvudet.

Det är de här nyheterna en av Sveriges största dagstidningar väljer att skriva om, och det är det här vi läser. Det är det här vi tittar på. Och det är tydligen såhär vi gör.

Så vi drog och nu sitter vi här ute i skogen. Jag hoppas på rening, på att den gångna veckans funderingar och allt mer hopplösa avsky för människan kan regna bort och att jag ska återvända fylld av energi att förändra världen.

Heads up

Sen kan man ta av sig sina tre dagar gamla 30 dagarslinser, tvätta dem och lägga dem i linsburken. Och sen kan man gå därifrån. Utan. Att. Fylla Burkjäveln. Med. Linsvätska.

...

Jo, det är sant

Liten som just satt sig framför yoghurtskålen, öser på müsli och ber om ett glas vatten. Hon skopar upp en stor sked, omöjligt översvämmad och droppande. Slukar den hungrigt, tuggar omsorgsfullt.

- Vilken god müsli du har gjort mamma!
- Åh, tack! Vad snällt sagt, svarar jag och känner mig mjuk och lite luddig inuti.

Det var morgonen, sen på förmiddagen gick vi på Astons stenar på Teater Pero. Jag hade bestämt mig för att jag skulle ta oss en dag. Stjäla till oss en dag från plugg och dagis och leka själva. Liten lekte hopplekar i trappan på Pero innan det kom för mycket folk, då kröp hon ihop i mitt knä. Hon satt som sen som ett ljus hela föreställningen igenom och kröp ihop intill mig med tummen i munnen när slutet närmade sig. Hon fick klappa stenarna efteråt och gav sig på att prata med självaste Aston. -Jag har också stenar hemma, upplyste hon skådespelaren om. Hon är världens finaste min Liten.

En dag som börjar så, borde inte kunna bli annat än bra. Och nej, precis. Det har varit såhär bra, hela dagen. Så himla organiserat skolk, meningsfullt skolk dessutom. Det rekommenderas varmt.