Jag har uppenbarligen en suck

En som säger andra saker än jag tror.
Jag har panikångest. Jag har haft det i rätt många år, sisådär snart 8. Jag har lärt mig leva med den, över tid och genom rätt mycket grävande i både gammalt och nytt. När den kom slog den ned som en granat i ett annars så ordnat städat liv. Som en solförmörkelse i fastforward. Plötslig och total. I efterhand insåg jag dock att den nog alltid funnits där, ångesten, lurandes bakom knuten, när jag känt mig ledsen eller rädd. Det hade bara aldrig blivit panik av den förut. Så blev det det en dag.
Jag har lärt mig leva med att jag har vissa jävligt svaga länkar som i vissa lägen gör sig fruktansvärt påminda. Nu vet jag ganska väl. Vill jag tro. Och oftast är jag ganska förskonad. Jag har alltid haft min ångest, kommer alltid ha. Och jag blir bättre och bättre på att hantera den. Tänker jag. Nu kan det gå månader, nästan år, utan påhälsning. Och jag kan nästan förmätet sakna den på något avlägset diffust sätt. Man vet att man lever på något vis när man har ångest. Kanske för att man tror att man ska dö. Allting blir så svartvitt. Det blir ont och gott som i en saga. Det blir ångest eller inte ångest. -Det går inte att leva såhär! säger ångesthjärnan i ångestkroppen medan paniken rider en i våg på våg på våg. Det är nattsvart. Men samtidigt kommer livet väldigt nära. På håll går det nästan att romantisera.
Ända tills den gör sig påmind igen. Först bara som den där lilla obehagskänslan i bröstet. En liten liten känsla som sakta flyter in, som helt plötsligt belägrat hela ens själ. Den är det enda som finns. I alla situationer ligger den som ett filter, ett first layer av obönhörligt sugande äckel i mellangärdet. Det är här någonstans den kommer, sucken. - Hur är det? frågar A inom ett par sekunder. Medvetet eller inte så hör han. Han hör. Att jag har ångest. Det har inte blivit panik än. Bara ångest. - Jag har ångest.
There it is. I won't kill myself for it, but there it is. The ångest.
Nu ska jag hålla handen ligga soffan tigga fotmassage. Sen ska jag gräva fatt i vad det är för skitångest. För någonstans är det det den är för mig, the ångest. Den är ett tick tick tick på rutan, en påminnelse om något gammalt blåmärke som fått sig en ny smäll, en ostädad vrå som börjar slamma igen. En liten sexåring någonstans för länge sen som behöver hålla någons hand. Tick tick tick se mig. Se mig.