Dator inlämnad. Troligen begravning i veckan. Troligen ett års jobb borta. Troligen texter från 5 års utbildning, borta. All of which råkar vara pretty ganska centrala för nuvarande jobbsituation. Säg inte "backup?", vad du än gör. Det kan bli den där överrinnande droppen. Och dropparna rinner över nu hela tiden ändå. Jag brukar skratta lite åt A, han bölar lite hit och dit åt ibland rätt triviala saker. Det är lite sött på något sätt, det där blödiga draget. Men mina droppar som rinner över är liksom inte riktigt som hans. Just nu (som i livet, just nu) rinner de helt okontrollerat hit och dit åt det mesta. Min ena syster brukade retas med en utav mina andra systrar när de var små. Hon som var lite yngre började alltid gråta om man sjöng något som var det minsta sorgligt (läs: allt som inte var hysteriskt skojigt). Så det gjorde givetvis den lite äldre. Nu är det lite som att jag har en sån syrra sittandes i rummet bredvid som slänger i låt på låt, på citat på filmslut som bara gör att jag vill böla. Nu är det inte datorn i sig som ger mig böl-feeling, mer jobbet i och livsläget runomkring som har gått ape-shit litegrann. Men, fan var den tvungen att tappa bort sin egen hårddisk?
Varsågod. Håll tillgodo. Sånt här sätter den imaginära syrran på hela tiden, läggav vafan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar