Den som ändå finge slippa stresshjärtat

och kunde ta det hela med ro. Den som kunde tänka -åh vad roligt för henne att hon fått nytt jobb! istället för att känna -faan! Kul för henne, men vad ska jag få för jävla jobb nu då?! Det finns väl inget jobb i hela världen jag skulle kunna få, för nu har hon fått det där enda jobbet som jag inte ens visste fanns!
Horder av ännu ej fullbordade misslyckanden hopar sig i svärmar runt horisonten, misslyckanden man helt plötsligt börjar ta för givna utan att de ens finns på riktigt.
Den som ändå kunde tänka ja vad spännande det verkar med kursarens uppsats och finna ro i vetskapen att den egna uppsatsen ligger och väntar på att bli skriven NÄR DEN TIDEN KOMMER. Den är ju planerad och redo att bara sätta igång med.
Men sånt är det ju, föräldraledighetens baksug. Jag visste ju det. Man står bredvid, jävligt upptagen hela tiden men lik förbannat totalt frånkopplad. Avskuren från allt det DÄR. DET som räknas. Det man BORDE. Man står bredvid utan möjlighet att passera GÅ.

Så vill man ju inte heller GÅ. Man fattar ju att det där LIVET, det är nu, det är det här det är. Och faan vad jag måste jobba vissa dagar för att inte låta stresshjärtat ta det ifrån mig.