Ur minnet

Jag minns en blond flicka med hår så rakt att varje hårstrå verkade ha stuprörslika egenskaper. En näsa minst lika rak. En kran, en riktig kran bland blå ögon, en spetsig mun och höga kindben. Hon hade ett ärr i överläppen och när hon drog läppen upp över tänderna i ett av sina mekaniska leenden såg man att hon hade små fläckfritt vita tänder i perfekt rad. Med spetsiga hörntänder. Under den där smala läppen med den läkta revan hade hon huggtänder.
Hon var alltid ensam, alltid i otakt. Ensam även när hon gick bredvid någon. Jag minns att när hon skrattade var det som att hon gick sönder. Alla anletsdrag blev till kaos i ansiktet och skrattet bubblade okontrollerat. Hela kroppen kämpade emot. Som att hon faktiskt var rädd att hon skulle upplösas om hon gav efter. Jag minns henne som en vän, en liten stund. I en rik förort där vi båda var evigt aviga, bland människor som aldrig skulle låta oss vara, vi visste det med fjortonåringens absoluta säkerhet. Och vi visste att enda vägen framåt var emot, det hade vi gemensamt. Enda vägen fram var med låst dörr och volymen på max.
Jag minns hennes berättelser om sin mamma. Hur hon blev förbjuden, inlåst. Hennes mamma hade låst dörren en gång. Hon fick inte använda tampong. Mamma visste att det var farligt. Det kunde förstöra underlivet. Det som rann mellan benen behövde få komma ut. Inte pilla.
Jag minns hur hon hittade en låt. Hon stängde dörren, låste från insidan och spelade för mig. En kompromisslös bas dundrade fram och hennes spända kropp liksom stötte sig runt runt ut i rummet. Hon dansade på helt stela ben. Det kändes som att hon var på väg att brisera. Något var på väg att gå sönder. Hon skrattade med lungorna till bristningsgränsen fulla av luft på en skär lurvig matta bakom en låst dörr med ljudet som vapen mot en tvingande perfekt omvärld. Vi var exakt lika gamla, på dagen. Det gjorde oss till ett, en stund.
Jag lämnade henne där. Släppte henne, vände mig bort i ett sånt där avgörande läge som bortom varje tvivel säger att nej, du kan inte lita på mig längre, jag är inte din bundsförvant. Du får klara dig själv. Varje gång vi sen mötte blick så såg jag det, sveket, stirra tillbaka. Jag lämnade henne där med berått mod. Ytterligare ett år gick vi i samma klass men vi pratade inte så mycket mer. Jag lämnade henne och knappt ett ord sa hon till mig under den resterande tiden. Hon kunde sitta bredvid och jag visste att jag inte längre fanns.