fredag 7 januari 2011

Så ska man bli gräsänka också

Inte nog med att man har en liten på tvärs i magen. A ska resa bort. Just en sån vecka då dagarna är proppade och fixarmamman måste fram och rodda. Och jag orkar inte.

För första gången i vår relation ska vi vara ifrån varandra i en hel vecka. Det låter ju lite löjligt när man skriver ut det sådär. En vecka. Vi har ju varit ihop i snart åtta år, en vecka?! Allvarligt? Men när jag stod i köket igår så kom helt plötsligt en ensamhetskänsla över mig. En sån där "jag vill inte att du ska åka"känsla som gör att man känner sig väldigt liten helt plötsligt. Eller är det tvärtom? Det var lite ovant, kändes konstigt. Men det är ju trevligt att få huset för sig själv? försökte jag resonera. Det funkade inte. Varför funkar det inte?! tänkte jag febrilt. Då slog det mig. Det har inte hänt förr. Vi har båda varit iväg, men jag inser att de turerna aldrig varit längre än fyra dagar. En vecka känns helt otroligt långt. Och det i sig känns helt otroligt konstigt. Att sen sitta här och känna sig som värsta svampen, liten och porös och ensam i skogen, för att A ska åka bort i En vecka, det känns än konstigare. Potentiellt också lite övergiven. Det är min favvo, att känna mig övergiven i tid och otid. Helt oavsett vad omvärlden håller på med så kan en mycket påtaglig, samtidigt vag, känsla av att vara övergiven krypa på mig. Inte mitt favoritdrag hos mig själv, inte heller min bästa egenskap.

Nu vill ju jag att han ska åka. Och det kommer nog va rätt trevligt att han är borta bitvis, och mysigt att sakna honom lite. Och roddarmamman kommer fixa biffen. Men en välbekant känsla av att va minst i världen har satt in. Älskling, just nu vill jag bara ligga som ett litet litet ludd i din ficka. I din bröstficka. Ligga där tryggt, bara synlig som en liten utbuktning på skjortbröstet, och känna gunget av dina lite svajiga fotsteg. Det är tryggt där och varmt. Jag vet det.

Inte överens

Jag och Lillis har en beaf. Lillis har stått upp i snart två veckor. Ser man till kvinnans anatomi betyder det att bebis har stått/hoppat/sparkat mig på äggstockarna i 14 dagar snart. Och dessutom då försökt böka ut sitt huvud precis i mina revben.

Jag jag försöker verkligen. Att inte drabbas av ilskna anfall. Men humöret är rätt härsket vid det här laget. Tydligen ska man försöka placera sig så mycket upp och ner man kan (typ yoga position med ända upp huvud ner mellan benen, alternativt böneställning i sängen med samma princip ändan upp huvudet ner, för att göra det obekvämt för ungen, så att den lilla behagar vända sig spontant, för att få bättre plats för huvudet. Tills den vänder sig och förhoppningsvis inser att uppochner är det enda rätta. Det funkar inte, och hur hur länge kan man rimligtvis stå i en sån position som ganska väldigt gravid?

Det känns ju lite hårt att skälla åt en ofödd. Men här kommer det: SKITUNGE. VÄND DIG!