I dessa tider av näthat,

med en fantasi om att stänga av internet på framväxt och en tilltagande känsla att den här bloggsfären jag läst runt i verkar vara lite på utdöende får jag lust att säga något. Mest för sägandets skull. Sägande i sin mest triviala form. Jag är så allvarlig hela dagarna. Är den där seriösa Läraren som Svarar på Frågor. Och Undervisar om Viktiga Saker. Då infinner sig lusten att säga något, gärna lite menlöst och utan bestämt mål. Jag slår ett slag för lägre pretentioner i vardagen. Mer fulblogg.

Kan man stänga av internet? Vore inte det en jävla räddning för mänskligheten? I alla fall den överpriviligierade västerländska mänskligheten. Skulle folk ens komma ihåg hur man kommunicerar? Inte för att jag inte vill verka för och värna yttrandefrihet, men en gång i tiden var man tvungen att ha något att säga för att kunna kunna yttra sig (sen kan vi diskutera klass här men fan släpp det nu och häng med, problematisera inte så enträget hela tiden) och man var tvungen att säga det på ett sätt som fick folk att lyssna. För att lyckas med det gick man igenom en slags (ja jag vet i grunden rätt elitistisk) peer review som (ja jag vet var mer benägen att släppa fram vissa slags talare men var fan, så är det till viss del fortfarande ändå) erbjöd så pass mycket motstånd att  åsikter och argument faktiskt processades innan de kastades ut i det allmänna rummet vi värnar genom principen om yttrandefrihet. Det är ganska tydligt att en ganska stor (hur stor är den egentligen?) del av den svenska populationen inte kan hantera ett öppet (anonymt) rum för att säga sin mening och samtidigt upprätthålla grundläggande demokratiska principer. Principer som alla människors lika värde, livets okränkbarhet och (gudförbjude) solidaritet med sin nästa. Medmänsklighet är, om inte en demokratisk princip, så det påföljande resultatet av upprätthållandet av demokratins principer. Principer som pissas på till höger och vänster med yttrandefriheten som motiverande täckmantel. Deliver me från twitter.

Fulblogg. Där var jag. Det var ju faktiskt med fulblogg i åtanke jag valde namnet Kråksång en gång. För att jag gillar det där med att det är en oxymoron. Ett ord som innebär en innehållslig motsättning, typ fulsnygg. Gillar tanken att även kråkor kan göra sång, att det kan låta så fult om något så vackert. Så projekt fulblogg - med uppstyrd arbetsvardag kommer nedstyrd arbetsfri tid. Fan yin och jang. Peace och så. Tack ohej leverpastej.