A: -Vad ska vi äta?
Liten: -Pizza på pizzeriet?!
Pizzeriet, hon är ju ett geni.
fredag 26 februari 2010
Veckans repa
Jo, det är ju fantastiskt det här med musik. Mötet, stunden närheten allt det där. Men man ska ju inte tro att det alltid är så, man ska framför allt inte få sig själv att tro att det alltid är så (note to self). För ibland faller allt som ett korthus, och det låter bara förbannat illa. När det helt plötsligt runt en stiger någon slags skev, vinglig, smått surrealistisk kakafoni som då och då påminner om ett stycke du själv ändå trodde att du sjöng på. När dirigenten slår av och ser lite förbluffad och nästan lite äcklad ut. -Ehh... fick hon ur sig. Det var tyst några sekunder innan uppgivet lite generat garv bröt ut i lokalen. Garv att gömma sig i.
Det finns verkligen stunder då ingenting stämmer, hur rätt du än tror att du själv sjunger eller hur mycket du än tar på dig skulden för haveriet. Ibland är bara allas vårt gemensamma instrument jävligt ostämt. Såna rep vill man helst bara glömma. Egentligen borde man bara avbryta och springa därifrån. När det väl börjar likna haveri är det nästan omöjligt att få rätsida på, det blir hjälpligt ok som bäst. Nej, man kan säga att "upplevelsen" uteblev under gårdagens rep. Det blev inte musik är ett understatement.
Dagens musikupplevelse bjöd däremot tunnelbaneresan dit på. Jag har ett par otroligt feta (som i både stora och bra) Sennheiserlurar, som helt kapslar in en i ljud. Så pass att jag lite blir en trafikfara eftersom jag faktiskt knappt hör något bakgrundsljud när jag är ute och knallar på stan. I dem spelades igår, för första gången:
När det låter såhär. Då vet man att man har kommit över en sån där platta man kommer att ha med sig. Länge.
Det finns verkligen stunder då ingenting stämmer, hur rätt du än tror att du själv sjunger eller hur mycket du än tar på dig skulden för haveriet. Ibland är bara allas vårt gemensamma instrument jävligt ostämt. Såna rep vill man helst bara glömma. Egentligen borde man bara avbryta och springa därifrån. När det väl börjar likna haveri är det nästan omöjligt att få rätsida på, det blir hjälpligt ok som bäst. Nej, man kan säga att "upplevelsen" uteblev under gårdagens rep. Det blev inte musik är ett understatement.
Dagens musikupplevelse bjöd däremot tunnelbaneresan dit på. Jag har ett par otroligt feta (som i både stora och bra) Sennheiserlurar, som helt kapslar in en i ljud. Så pass att jag lite blir en trafikfara eftersom jag faktiskt knappt hör något bakgrundsljud när jag är ute och knallar på stan. I dem spelades igår, för första gången:
När det låter såhär. Då vet man att man har kommit över en sån där platta man kommer att ha med sig. Länge.
torsdag 25 februari 2010
Livsinsikter i taxi
Vi tog en tur och retur till barnakuten igår kväll. Liten skrämde halvt livet ur sig själv med falsk krupp mitt i natten, kräktes och kunde knappt (lät det som) få luft mellan hostattackerna. Vi åkte till akuten på sjukvårdsupplysningens inrådan. För att vara på säkra sidan. Det var en ovanligt obehaglig upplevelse, inte för att personalen på något vis gjorde något fel eller var otrevliga, utan för att barnakuten förstås är fulla av barn som är sjuka. Sjuka, har ont och är rädda. Eller rädda vet jag väl inte, det kan bara de svara på, men jag blev i alla fall rädd. Obehagligare stämning får man leta efter och mitt i det ska man försöka lugna sin lilla. Gallskrik och ett naket ett-och-ett-halvt-årigt barn i famnen på sin pappa mötte oss exempelvis i dörren. Bakom gick mamman med plastpåse och skulle, vad jag förmodar, försöka fånga upp diaréer om det kom några. Barnet gallskriker på det där "det här är för hemskt jag vet inget annat sätt så nu skriker jag"sättet. Fanns det liksom inget rum de kunde få vara i? Nä, det var bara jobbigt, helst inte barnakuten i magsjuketider någonsin igen. Vi fick vad vi behövde, en koll, lite hydrokortisontabletter och åkte hem igen. Allt inom en och en halv timme. Det var på et hela en ganska otrevlig upplevelse, men Liten var världens modigaste.
Det otrevliga förbyttes i mer eller mindre begripliga förnuftigheter. I taxin på vägen hem fick vi oss följande nyttigheter till livs från chaffisen, han var full av kunskaper och åsiker han gärna spred:
1. "De måste skrapa! det är farligt de kan halka!" om den undermåliga snöröjningen.
Vi skämtar lite om en stor fet vit limo vi möter vid ett rödlyse. "Kolla, min bil" säger jag. "Haha, det är min cykel!" svarar chaffisen.
3. Han avslutade med ett eget talesätt: "Man ska inte äta äpplen, de är sura". (Antar jag på temat "räkna/inte räkna äpplena/äggen i korgen" eller "surt sa räven", lite mer obegripligt bara.)
Japp. Det blev en helkväll.
Det otrevliga förbyttes i mer eller mindre begripliga förnuftigheter. I taxin på vägen hem fick vi oss följande nyttigheter till livs från chaffisen, han var full av kunskaper och åsiker han gärna spred:
1. "De måste skrapa! det är farligt de kan halka!" om den undermåliga snöröjningen.
Vi skämtar lite om en stor fet vit limo vi möter vid ett rödlyse. "Kolla, min bil" säger jag. "Haha, det är min cykel!" svarar chaffisen.
3. Han avslutade med ett eget talesätt: "Man ska inte äta äpplen, de är sura". (Antar jag på temat "räkna/inte räkna äpplena/äggen i korgen" eller "surt sa räven", lite mer obegripligt bara.)
Japp. Det blev en helkväll.
onsdag 24 februari 2010
39 graders feber, en varm påse gröt i famnen
Liten vaknade med feber, alldeles för tidigt i morse. Jag har spenderat dagen i soffan, läsandes, med Liten utslagen/snurrandes/bökandes på mig/runt mig. En Liten glödhet, med det där vimsiga lite förvirrade och osammanhängande i ögonen. Jag är inte alltför nojig eller orolig som mamma när det gäller sånt här som att slå sig eller bli sjuk, i allmänhet. Men feber gör mig lite mjuk i bröstet. Det är det där med den lilla personlighetsförändringen, Liten som bara vill sitta i famnen som en hängpåse och grina lite då och då. Då vill jag gärna grina lite själv ibland. Det så tydligt hur liten hon ändå är, den stora lilla.
Barn har ju vissa saker med sig när de kommer ut, förmågor som gripreflexer och annat. Men de kan också göra tecknet för "jag älskar dig", ni vet, som hårdrockstecknet fast med tummen också. Vi har pratat om det, jag A och Liten, att det betyder "jag älskar dig". När jag säger till Liten att jag älskar henne, brukar hon hålla upp sin lilla hand och visa mig tecknet. Jag brukar hålla upp min hand och visa henne, då vi vinkar hej då när jag lämnar henne på dagis, innan jag vänder runt husknuten.
I natt när hon vaknade febrig och ledsen bad hon om vatten. Jag hämtade och medan hon drack tog jag tempen. Jag frågade henne om hon ville sova hos oss när hon fick en hostattack och började gråta. -Mmm, nickade hon och kröp upp. Hon boade in sig mellan oss, la sig med ansiktet mot mig, panna mot panna, med tummen i munnen. Jag slumrade, dödstrött. Efter en stund kände jag ett finger snudda mitt ansikte, och tittade upp. Då låg hon och tittade på mig, fortfarande med tummen i munnen men höll upp sin lilla hand och visade mig tecknet. Hon killade mig lätt på kinden med pekfingret. Jag visade tillbaka. Då vände hon sig mot A som slumrade, och la sin hand och tecknet, på hans täcke. Hon klappade lite och vände sig mot mig igen. Så låg vi där alla tre, sömndruckna, nära och tillsammans.
Som sagt, feber gör mig lite mjuk i bröstet.
Barn har ju vissa saker med sig när de kommer ut, förmågor som gripreflexer och annat. Men de kan också göra tecknet för "jag älskar dig", ni vet, som hårdrockstecknet fast med tummen också. Vi har pratat om det, jag A och Liten, att det betyder "jag älskar dig". När jag säger till Liten att jag älskar henne, brukar hon hålla upp sin lilla hand och visa mig tecknet. Jag brukar hålla upp min hand och visa henne, då vi vinkar hej då när jag lämnar henne på dagis, innan jag vänder runt husknuten.
I natt när hon vaknade febrig och ledsen bad hon om vatten. Jag hämtade och medan hon drack tog jag tempen. Jag frågade henne om hon ville sova hos oss när hon fick en hostattack och började gråta. -Mmm, nickade hon och kröp upp. Hon boade in sig mellan oss, la sig med ansiktet mot mig, panna mot panna, med tummen i munnen. Jag slumrade, dödstrött. Efter en stund kände jag ett finger snudda mitt ansikte, och tittade upp. Då låg hon och tittade på mig, fortfarande med tummen i munnen men höll upp sin lilla hand och visade mig tecknet. Hon killade mig lätt på kinden med pekfingret. Jag visade tillbaka. Då vände hon sig mot A som slumrade, och la sin hand och tecknet, på hans täcke. Hon klappade lite och vände sig mot mig igen. Så låg vi där alla tre, sömndruckna, nära och tillsammans.
Som sagt, feber gör mig lite mjuk i bröstet.
Man har fått kräkreflex
Efter den här förbannade kräksjukan som aldrig gick över och bara dök upp varannan natt har jag lagt mig till med en ny mamma-grej, kräkreflexen. Den innebär bitvis otroligt störd nattsömn. Reflexen fungerar enligt följande: Liten gnäller/rör sig fort/andas högt/hostar/snor runt/låter över huvudtaget - jag vaknar på helspänn beredd att vända runt Liten så hon står på alla fyra för att sen kasta mig ut i köket och hämta något att kräkas i.
Och det släpper liksom inte! Sen ligger jag där helt spänd och lyssnar efter ytterligare tecken på att det inte bara var drömrelaterat gny, utan ett begynnande illamående och kan inte somna om. Befarar att kräkburk kommer att bli en permanent installation i sovrummet. Känns sådär.
Och det släpper liksom inte! Sen ligger jag där helt spänd och lyssnar efter ytterligare tecken på att det inte bara var drömrelaterat gny, utan ett begynnande illamående och kan inte somna om. Befarar att kräkburk kommer att bli en permanent installation i sovrummet. Känns sådär.
tisdag 23 februari 2010
Apropå mig själv
Apropå nyss. Om att ha och äga. Fick ni någonsin frågan i skolan om vad man skulle ta med sig om huset började brinna? Man skulle välja ut en tre fyra saker att rädda innan alla ens ägodelar gick upp i rök. Jag tyckte alltid frågan var otroligt jobbig. Vad var liksom poängen, vilket var det rätta svaret? Om man svarade si betydde det datt om en som person då? Var det det de ville? Att man skulle avslöja sig (psykologföräldrar)? Eller var det en övning i att se kritiskt på sina materiella ägodelar? Jag blev obekväm. Ganska tidigt började det dock dyka upp böcker på min lista över saker att rädda. Listan ser lustigt nog nästan likadan ut idag, som för tio femton år sen. Förutom nummer tre på listan som av nöden faller bort.
1. Min utgåva av Nalle Puh och Nalle Puhs hörna. Jag fick dem av min mamma för länge sen. På första sidan i den första boken finns en dedikation till mig när jag fick den av henne 6 år gammal 1988, över den en dedikation till henne när hon fick den, 4 år gammal, julen 1946. Det här är min första stora läsupplevelse.
2. Min utgåva av Momo, eller kampen om tiden. Jag fick även den av min mamma, och den liksom Nalle Puh, är ett monument i min bokhylla.
3. En utgåva av En liten prinsessa (fanns med på min första lista för hundra år sen) som är min mammas men som jag då såg som min (precis som alla mina systrar förmodligen). Den boken var det vackraste och sorgligaste jag visste. Den får inte vara med på listan längre, för den finns faktiskt inte i mitt hem. Får fundera på en ny nummer 3.
Och jo, först skulle jag rädda Liten och A, men människor ingick aldrig i uppgiften.
1. Min utgåva av Nalle Puh och Nalle Puhs hörna. Jag fick dem av min mamma för länge sen. På första sidan i den första boken finns en dedikation till mig när jag fick den av henne 6 år gammal 1988, över den en dedikation till henne när hon fick den, 4 år gammal, julen 1946. Det här är min första stora läsupplevelse.
2. Min utgåva av Momo, eller kampen om tiden. Jag fick även den av min mamma, och den liksom Nalle Puh, är ett monument i min bokhylla.
3. En utgåva av En liten prinsessa (fanns med på min första lista för hundra år sen) som är min mammas men som jag då såg som min (precis som alla mina systrar förmodligen). Den boken var det vackraste och sorgligaste jag visste. Den får inte vara med på listan längre, för den finns faktiskt inte i mitt hem. Får fundera på en ny nummer 3.
Och jo, först skulle jag rädda Liten och A, men människor ingick aldrig i uppgiften.
Läsplattor och ha ha ha, jag vill hålla i handen
Det har ju lanserats läsplattor i dagarna. DN recenserar och kommer fram till att utöver den uppenbara fördelen att man skulle kunna ha tusentals böcker på fickan, är läsplattorna fortfarande mindre praktiska än IRL good ol' vanliga böcker. Man har bättre översikt, kan bläddra snabbare, klottra i text och marginal i vanliga böcker, plus att läsplattan dessutom är ömtålig. Nu har inte DN testat den mytomspunna IPaden, menmen. Spännande resultat. Behövde DNkonsument utföra ett test för att komma fram till det här? Enough said. Eböcker har hängt med ett tag nu och, blir vanligare och vanligare och man ojar och siar om hur pappaersboken kommer försvinna, precis som tidningar, skivor osv. Ändå kan jag inte se hur läsplattan ska kunna konkurrera ut den vanliga hederliga i-handen-boken, men jag kanske är lite skev i min relation till böcker.
Jag vill exempelvis att det ska synas på mina böcker att de är lästa, älskade som hatade. Vikta, knögliga, antecknade i, använda. Läsning är en aktiv handling och för mig inte bara en tolkning av text. Det är också en fysisk rörelse genom en text på papper i ett särskilt exemplar. En läsupplevelse är för mig kopplad till en text, men också till just det exemplar jag läst. Jag skapar en relation även till det fysiska exemplar jag har för handen.
Jag föredrar att läsa böcker jag äger, jag vill få göra som jag vill med boken i handen och eftersom jag vet att det finns de som hanterar sina böcker med nästan överdriven respekt (pärmarna ska aldrig vikas eller stötas, hundöron aldrig vikas osv.) är det bästa lösningen, bortsett från faktumet att jag vill äga själva texten och göra den till min. Men det händer ju att jag lånar böcker ändå. Visar det sig sen att boken är skitbra är det inte alltför sällan så att ett habegär sätter in. Jag vill äga. Jag vill att den ska stå i min hylla, jag vill kunna gå förbi den, titta, känna, läsa en sida på måfå, läsa första stycket, se över mina anteckningar, märkta passager, ställa den bredvid en annan bok på en plats där det känns att den hör hemma. Så jag köper boken, fast jag redan läst den och extremt sällan läser om. Det blir helt fel. För jag har inte läst just den boken. Så jag får knögla till den, bläddra mig fram och tillbaka, markera ställen jag fastnade för och göra den till min i efterhand, och det känns alltid som fusk. Jag vill ha, texten är en del av mig nu och jag vill kunna känna den, rent fysiskt, genom just de blad och den trycksvärta jag läste.
Det tar två sekunder att vända blad på en läsplatta. Nej du. Jag och läsplattan är som olja i vatten, inte kompis.
Jag vill exempelvis att det ska synas på mina böcker att de är lästa, älskade som hatade. Vikta, knögliga, antecknade i, använda. Läsning är en aktiv handling och för mig inte bara en tolkning av text. Det är också en fysisk rörelse genom en text på papper i ett särskilt exemplar. En läsupplevelse är för mig kopplad till en text, men också till just det exemplar jag läst. Jag skapar en relation även till det fysiska exemplar jag har för handen.
Jag föredrar att läsa böcker jag äger, jag vill få göra som jag vill med boken i handen och eftersom jag vet att det finns de som hanterar sina böcker med nästan överdriven respekt (pärmarna ska aldrig vikas eller stötas, hundöron aldrig vikas osv.) är det bästa lösningen, bortsett från faktumet att jag vill äga själva texten och göra den till min. Men det händer ju att jag lånar böcker ändå. Visar det sig sen att boken är skitbra är det inte alltför sällan så att ett habegär sätter in. Jag vill äga. Jag vill att den ska stå i min hylla, jag vill kunna gå förbi den, titta, känna, läsa en sida på måfå, läsa första stycket, se över mina anteckningar, märkta passager, ställa den bredvid en annan bok på en plats där det känns att den hör hemma. Så jag köper boken, fast jag redan läst den och extremt sällan läser om. Det blir helt fel. För jag har inte läst just den boken. Så jag får knögla till den, bläddra mig fram och tillbaka, markera ställen jag fastnade för och göra den till min i efterhand, och det känns alltid som fusk. Jag vill ha, texten är en del av mig nu och jag vill kunna känna den, rent fysiskt, genom just de blad och den trycksvärta jag läste.
Det tar två sekunder att vända blad på en läsplatta. Nej du. Jag och läsplattan är som olja i vatten, inte kompis.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
